Läkemedelsanvändningen är utbredd, vilket tillsammans med det faktum att de flesta reningsverk inte är konstruerade för att avskilja läkemedelsrester i inkommande spillvatten leder till utsläpp av läkemedel i vattenmiljön.
Koncentrationer av flertalet läkemedel har nyligen påvisats i ytvatten i Vänern, Vättern och Mälaren, och en litteraturgenomgång har gett vid handen att läkemedelsrester förekommer i vildfångad fisk. Generellt sett har halter av läkemedel i fisk kunnat påvisas framför allt i vattendrag som är recipienter till reningsverk. Normalt förekommande halter är i spannet ej detekterbara till låga ng/g. Litteraturen över halter i fisk från större insjöar är knapphändig. I recipienter med låg spädning av reningsverkens utgående vatten förefaller det inte vara ovanligt med relativt höga koncentrationer av läkemedelsrester, i en storleksordning som potentiellt skulle kunna leda till negativa effekter i fisken.
Denna studie är en uppföljning till de nyligen utförda mätningarna av läkemedel i ytvatten i Vänern, Vättern och Mälaren, som istället inriktat sig på förekomst av läkemedel i fisk från dessa sjöar. Abborre, som är en vanligt förekommande och dessutom relativt stationär art, valdes som undersökningsorganism. Från Vättern undersöktes dessutom röding, vilket är en art som rör sig över större områden. Proverna undersöktes av seende förekomst av 24 läkemedel, 15 antibiotika och 3 hormoner.
Resultaten visade på låga halter läkemedel och antibiotika i fisken. Inget läkemedel eller antibiotika fanns i detekterbar halt i något av proverna. Hormoner kunde dock påvisas i flertalet av proverna. I abborren från Gränna (Vättern) fanns det naturliga hormonet östron samt det synte-tiska hormonet 17α-etinylöstradiol som spårvärde (mellan detektions-gräns och kvantifieringsgräns), i en halt någonstans mellan 3,5 och 12 ng/g vv. I samtliga prover från Mälaren fanns kvantifierbara halter av de naturliga hormonerna östron och 17β-östradiol, men inte av 17α-eti-nylöstradiol. Dessa låg i spannet 5 till 49 ng/g vv, med maximum uppmätt i provet från Västeråsfjärden. I Vänern fanns östron och 17β-östra-diol som spårvärde, någonstans mellan 1,6 och 5,4 ng/g vv i provet från Torsö. Vid övriga lokaler i Vänern kunde inga hormoner detekteras. Sammantaget förekom alltså högst halter av hormoner i fisken från Mäla-ren. Det går dock inte att uttala sig om huruvida de uppmätta halterna är tillräckliga för att kunna leda till endokrina störningar i fisken.
I de nyligen utförda vattenmätningarna visade sig Mälaren ha sammantaget högst koncentrationer läkemedelsrester, något som alltså inte var fallet i fisken. Det kan naturligtvis vara så att en skillnad finns i fiskens halter mellan sjöarna, men denna kunde i så fall inte upptäckas eftersom samtliga prover hade halter av läkemedel och antibiotika under analysmetodens detektionsgräns. Några skillnader i koncentrationer av hormon noterades inte i sjöarnas ytvatten, så de högre hormonhalterna i fisken från Mälaren kan inte förklaras utifrån haltskillnader i ytvatten. Med tanke på att Mälaren mottar utgående avloppsvatten från ett större antal personekvivalenter, samt har en mindre vattenvolym än de andra sjöarna, förefaller det dock rimligt att hormonerna i fisk från Mälaren skulle kunna vara högre av denna anledning.